Typ 2-diabetes

Det finns ungefär 400 000 personer med typ 2-diabetes (vuxendiabetes, åldersdiabetes) i Finland.

Vad är det som har hänt?

Typ 2-diabetes (vuxendiabetes, åldersdiabetes) är i själva verket en

anhopning riskfaktorer för artärsjukdom; höjda blodsockervärden är ett symtom bland flera andra.

I åtta fall av tio är typ 2-diabetes ett led i det så kallade metabola syndromet. Det metabola syndromet karakteriseras av högt blodsocker, högt blodtryck, onormala blodfetter, ökad koagulationsbenägenhet i blodet, bukfetma (så kallad äppelfetma) och ibland också gikt.

Blodsockerstegringen har att göra med dels nedsatt insulineffekt (insulinresistens), dels störd insulininsöndring i bukspottkörteln.
Insulinet ska hjälpa sockret att förflytta sig från blodbanan till cellerna, öka lagringen av socker i levern och musklerna och därmed sänka blodsockerhalten i blodet.
På grund av nedsatt insulineffekt arbetar "sockerbruket" i levern också när ingen sockerproduktion behövs. Därför stiger blodsockret särskilt på nätterna och på morgonarna.
När insulineffekten är nedsatt och utsöndringen störd får kroppen för lite insulin i relation till behovet, och blodsockret tenderar att stiga också efter måltider.

Målet med behandlingen är att diabetikern ska må bra och vara besvärsfri varje dag, att senkomplikationer (följdsjukdomar) ska förebyggas, livslängden förlängas och livskvaliteten bli bättre.
För typ 2-diabetiker är risken att få kranskärlssjukdom 2–4 gånger så stor som för andra. Kranskärlssjukdom utvecklas när de artärer som transporterar blod till hjärtmuskeln drabbas av förträngningar. Diabetiker får inlagringar av det onda LDL-kolesterolet i kärlväggarna lättare än andra. När förträngningen täpps till helt och hållet av ett koagel drabbas den del av hjärtmuskeln dit artären transporterade blod av gangrän, vilket betyder att diabetikern får en hjärtinfarkt.
Ständigt förhöjt blodsocker kan ha skadlig påverkan på både artärer och kapillärer (de små blodkärlen). Ögon och njurar drabbas lättast av skador. Det kan leda till sämre syn och nedsatt njurfunktion.
Cirkulationsrubbningar och alltför högt blodsocker medför också nervpåverkan. Det kan bl.a. leda till fotskador och impotens.
Senkomplkationerna (följdsjukdomarna) kommer inte automatiskt utan egenvården spelar en avgörande roll: ju närmare de normala värdena behandlingsvärdena ligger desto mindre är risken för senkomplikationer.