Diabetesdiagnosen utlöste förändringar
Mari Vehmanen
Mikko Käkelä
Beskedet om prediabetes var inte motivation nog för Juha-Pekka Kervinen att satsa på en livsstilsförändring. Men efter diagnosen typ 2-diabetes har livet i många avseenden blivit bättre, säger han.
Juha-Pekka ”JP” Kervinen, 73, går på stavpromenad så gott som varje dag kring Tölöviken eller i Sandudd i Helsingfors. Målet är att varje dag samla ihop 6 000 steg på stegräknaren – ofta blir det betydligt fler än så.
Fysisk aktivitet har alltid ingått i JP:s liv, men efter diagnosen typ 2-diabetes har motion blivit en ännu mer integrerad del av vardagen. Han beskriver sin situation och sina vanor före sjukdomen som ganska typiska för en medelålders finsk man.
– Min kondition och min livsstil var inte alls katastrofalt dåliga, men inte heller optimala. Överlag åt jag för mycket, och i synnerhet av allt möjligt som innehöll kolhydrater. Jag hade en övervikt på ungefär tio kilo. Alkohol var inget problem, men jag drack en aning mer än i dag.
Första gången behovet av att ändra livsstil togs upp var vid en rutinundersökning på företagshälsovården.
– Jag fick veta att blodproverna visade på prediabetes och att det nu var ett lägligt tillfälle att ta tag i saken. Men den informationen räckte inte till för att ge mig motivation att ställa om vanorna.
Information via tidningen Diabetes
Vid nästa hälsokontroll uppfyllde JP kriterierna och fick diagnosen typ 2-diabetes. Det sammanföll med coronapandemin.
– Blodsockret var 7,1, så jag överskred gränsen bara med en hårsmån. För mig blev den formella diagnosen, en livslång sjukdom, en ögonöppnare. Först då gick det upp för mig att jag inte kunde fortsätta i de invanda banorna.
JP ordinerades tablettbehandling och han satte genast i gång med att ta reda på så mycket information som möjligt om diabetes.
– Jag fick tipset att gå med i närmaste diabetesförening. Det gjorde jag, och det visade sig vara ett bra beslut. För mig var artiklarna i tidningen Diabetes nämligen av helt avgörande betydelse i början för att lära mig förstå typ 2-diabetes.
Han såg med mer kritiska ögon på sina levnadsvanor. Den största förändringen har skett i kostvanorna.
– Jag äter generellt sett mindre än tidigare. Numera tycker jag att en stor del av befolkningen helt enkelt får i sig alldeles för många kalorier. När man drar ner på potatis, pasta och andra kolhydrater händer det märkliga saker i kroppen.
JP har insett hur klokt det är att äta med måtta. Det ger en känsla av lätthet och energiskhet samtidigt som man sparar pengar.
Han har lärt sig hur man kan skicka en signal till kroppen att äta mindre portioner än förr. Numera räcker det med en kopp kaffe och en rågbrödsbulle med fyllning för att känna sig mätt.
– Ingenting är förbjudet. Jag äter fortfarande pizza – men bara ungefär en gång i månaden och då en margherita utan alltför mycket tillbehör. Även pasta carbonara hör fortfarande till mina och fruns favoriträtter, men den kan tillagas lite kalorifattigare och man behöver inte ta till vid alla måltider.
Snudd på normalvikt
Enligt JP har frun varit ett viktigt stöd i livsstilsförändringen.
– Hon har peppat mig och gått med på att till exempel ställa om kosten, trots att hon inte har diabetes. Vi har inte lagat eller ätit olika rätter. Hon är inte lika entusiastisk över stavgång som jag, men det behöver hon inte vara.
Blodsockret har återgått till normala nivåer, men JP fortsätter att ta metformin och hålla fast vid den nya livsstilen. Viktminskningen på tio kilo har varit den största förändringen.
– Nu ligger jag precis på gränsen mellan normalvikt och lätt övervikt. Det var en härlig känsla när vågen visade att jag inte längre är överviktig. Rent psykologiskt känner jag mig lockad att gå ner ytterligare ett par kilo, så att jag verkligen är normalviktig.
JP har inte behövt byta ut garderoben trots tio kilos viktras, men skillnaden känns i hur han mår. Det är nu enkelt att gå uppför trapporna till lägenheten på sjätte våningen. Under stavrundan är stegen lätta och luftiga. Ibland får han lust att rentav ta några löpsteg.
Stegräknarappen inspirerar
I dag känner JP att diabetesdiagnosen var upptakten till en ny och bättre fas i livet. Han betonar att han på intet sätt vill bagatellisera allvaret med diabetesdiagnosen och framför allt inte jämföra sin situation med personer som lider av andra sjukdomar.
– Jag förstår att många har en helt annan erfarenhet och att jag verkligen har haft tur. Tydligen behövde jag en formell diagnos för att ta mig i kragen och göra förändringar.
Han har funderat på vad som kunde ha fått honom att ändra kurs redan tidigare, när han fick prediabetes. Det enda svaret han kommit fram till är att det borde ha funnits ännu mer information om typ 2-diabetes, hur sjukdomen utvecklas och hur den kan förebyggas.
– Jag har en kronisk sjukdom som kräver medicinering och livsstilsförändringar, men jag har inga påtagliga symtom. Livet är riktigt trevligt.
Ett tips från JP till andra som vill ta tag i sin livsstil är att ladda ner en stegräknarapp i mobilen. Med den blir det extremt enkelt och motiverande att hålla ett öga sin fysiska aktivitet.
– All motion är förstås bra. Men jag har sett att tillräckligt många promenader och steg är grunden för allt. Det finns ett lagom bra dagligt mål för alla.
Efter ett par dagars mätning lade appen fast målet på 6 000 steg per dag för honom. Hans erfarenhet är att siffran stämmer: 5 000 steg känns inte som tillräckligt mycket, och 12 000 steg är den övre gränsen för komfortzonen.
– Enligt en färsk amerikansk studie är 4 000 steg lagom miniminivå för de flesta. Så här befinner jag mig redan i miljonärsklubben. Exempelvis förra året blev det ungefär 2,3 miljoner steg.