Pumpmotståndaren som ändrade sig
Mari Vehmanen
Mikko Käkelä
Tomi Heiskanen genomlevde diabetesrelaterad utmattning och fann samtidigt ett nytt, lugnare sätt att förhålla sig till egenvården. Samtidigt svängde han i sin tidigare starkt negativa inställning till att använda insulinpump.
Mycket snart kommer det att ske stora omställningar i Tomi Heiskanens, 45, liv. För det första väntar familjen sitt första barn. En annan efterlängtad händelse är att Tomi byter behandlingsform till insulinpump.
Vägen till att bli pumpanvändare har varit lång. Tomi insjuknade i typ 1-diabetes när han var sju år gammal. Vid hälsokontrollen inför första klassen i skolan skickades han av skolsköterskan till barnkliniken, eftersom han hade typiska diabetessymtom.
– Jag hade varit törstig hela sommaren, och det visade sig vara diabetes. Själv var jag lyckligt ovetande om vad en sådan sjukdom ens var. Chocken var säkert större för mina föräldrar än för mig.
Sjuksköterskans ord på sjukhuset fastnade i minnet och präglade Tomis inställning till sjukdomen i flera år. Han hörde hennes ord när han skulle få sin första insulinspruta.
– Jag undrade vad det här egentligen handlade om. Sköterskan sa att det här är något du kommer att göra resten av livet. Jag funderade på det i typ fem minuter. Sedan konstaterade jag bara: ”Okej, då kör vi med det här.”
Missnöjd med sig själv
Under hela barndomen och ungdomstiden hade Tomi en strikt inställning till egenvården. Han minns till exempel att han tog sockerförbudet på 1980- och 1990-talet mycket bokstavligt.
– Jag gjorde inte avsteg ens på födelsedagar eller fester. Sockerfritt godis från den tiden är något jag verkligen har koll på. I skolan var jag kökspersonalens bästa vän. När de andra gick ut på rasten stannade jag kvar för att äta mellanmål.
Tomi spelade aktivt fotboll ända upp i vuxen ålder. Laget tog enligt honom alltid stor hänsyn till hans diabetes. Om hans mellanmål råkade ta slut fanns det alltid någon som delade med sig av sin matsäck.
Även om allt förlöpte utan större problem på ytan säger Tomi att han ständigt var missnöjd med sig själv. Han kände att hans egna mål för blodsockret ständigt förblev ouppfyllda, trots att han ansträngde sig så mycket han kunde.
Till slut seglade en kris upp när Tomi var lite över 30 år. Han fick diagnosen depression och tankarna kring diabetes blev gradvis alltmer dystra.
– När det var som värst funderade jag om det över huvud taget var värt att försöka längre. Tänk om jag skulle sluta helt och hållet med injektionerna, när allt ändå går åt helvete?
Terapi löste blockeringar
Tomi påbörjade en treårig psykoterapi. Under samtalen med terapeuten insåg han att det inte bara var depressionen utan också utmattningen av att ta hand om sin diabetes som starkt påverkade hans psykiska hälsa.
– Jag insåg att jag hade varit väldigt kompromisslös med egenvården. Jag brände ljuset i båda ändarna. Den här sjukdomen tar upp en stor del av varje dag, om man låter den göra det. Redan som barn hade jag haft inställningen att man ska sköta allt till punkt och pricka, och inte klaga över småsaker.
När blodsockret ibland reagerade oväntat trots stora ansträngningar överfölls han av en stark känsla av att ha misslyckats, och självkritiken tilltog. Han eftersträvade perfektion och upplevde ständig stress av tankarna på sina – som han tyckte – tillkortakommanden.
– Jag funderade på att ge upp allt. Alla som har gått igenom diabetesrelaterad utmattning och stress vet hur djupt nere i mörkret man befinner sig då.
Tack vare terapin förändrades tankemönstren så småningom. Han har nu lärt sig att ha en mer avslappnad inställning till diabetes och livet i stort.
För att komma ur diabeteströttheten är det avgörande att ta det första steget, säger han. Man måste våga säga högt att man inte orkar längre. Enligt Tomi är det viktigast att uttala de första avgörande orden till vem som helst: till sin partner, en vän, en vårdanställd, en läkare, en nätbekant eller varför inte till någon på en krislinje.
– Det kan vara början på återhämtningen. Men man måste ge sig själv tid. Diabetesrelaterad utmattning är inte någon tre dagars förkylning. Det tar år att utveckla tröttheten och stressen, så det tar också tid att bli frisk.
Intresset för pumpen väcks
Ett led i Tomis nya, mer avslappnade livssyn är att han har ändrat inställning till att använda insulinpump. Hans tidigare svartvita tankesätt gav utslag i en aning nedlåtande syn på pumpbehandling.
– Av någon anledning hade jag fått för mig att pumpar är till för människor som inte orkar ta hand om sig själva. Och eftersom jag redan som barn hade lärt mig att det var min grej att sticka insulin med penna, kunde jag inte backa på den punkten heller. Jag har alltså varit kompromisslös i precis allt.
Det hörde till saken att Tomi ofta deklarerade för sina närstående att han aldrig i livet skulle skaffa insulinpump. Allteftersom han återhämtade sig från depressionen och utmattningen insåg han att han inte längre var lika omedgörlig i sin attityd som tidigare.
– Jag insåg att livet kunde bli lite mindre stressigt med nya tekniska hjälpmedel. Så varför skulle jag då inte utnyttja tekniken? Jag diskuterade mina funderingar med min diabetesskötare, som genast tyckte att det var en utmärkt idé. Förändringen rullade i gång direkt.
Det är okej att ändra sig
När denna intervju görs väntar Tomi med spänning på att få börja använda insulinpump. Datumet är fastslaget med vårdteamet och familjen första barn beräknas komma till världen samtidigt.
– Att jag ska bli pappa är faktiskt en av anledningarna till att jag byter till pump. Jag ansvarar inte längre bara för mig själv. Nu har jag också skyldigheter gentemot familjen, och livet kan inte bara kretsa kring diabetesbehandlingen.
Han upplever att han nu har en lugnare och mer avspänd inställning till det mesta i livet. Det är lite stressigt att börja använda insulinpump, men han tror att allt kommer att gå vägen.
– Det är förstås en stor omställning att byta till en helt ny behandlingsform efter så lång tid, men jag försöker ta det lugnt.
Till dem som, precis som han själv, har en mycket kategorisk inställning till egenvården vill Tomi säga att det är okej att ändra sig.
– Åtminstone inom mig utvecklades en sorts tyst acceptans, när tankarna klarnade och jag kände mig lugnare i övrigt också. Och ingen kommenterade eller frågade vad det handlar om. Just nu känns det verkligt positivt i alla avseenden.