När vi talar om livsstil talar vi också om vardagsliv och lycka
Riikka Nurmi
Diabetes förknippas ofta med individuella levnadsvanor. Alltför ofta reduceras debatten till den förenklade idén att sjukdomen är ett direkt resultat av dåliga individuella val – eller att sjukdomen är lätt att förebygga eller få kontroll över med resoluta livsstilsförändringar.
Denna återkommande uppfattning i offentligheten gör inte rättvisa åt sjukdomens komplexa karaktär och de människor som lever med diabetes varje dag.
Det är sant att livsstilen spelar en roll, särskilt för att förebygga och behandla typ 2-diabetes. Motion, kost, sömn och stresshantering kan vara ett betydande stöd till bättre hälsa. Men levnadsvanor uppstår inte i ett vakuum. De formas av vardagslivets realiteter, det vill säga den ekonomiska situationen, pressen i arbetslivet, den psykiska hälsan, familjelivet och samhällsstrukturerna. Alla har inte samma möjligheter att göra hälsofrämjande val, även om viljan finns.
Diabetes är inte bara en sjukdom. Typ 1-diabetes är inte en följd av livsstilsval. Och även typ 2-diabetes påverkas starkt av genetiska faktorer och biologiska mekanismer. När pratet om livsstil blir skuldbeläggande ökar skammen och det kan till och med undergräva följsamheten till behandlingen. Rädsla och skuldkänslor är inga bra incitament för långsiktig egenvård.
Vi behöver en debatt som ser livsstilen som en del av helheten, inte som ett mått på en persons värde eller moral. Inom vården innebär detta ett individanpassat, lyssnande förhållningssätt i kombination med realistiska mål. På samhällsnivå behöver vi långsiktigt beslutsfattande som underlättar hälsosamma val, exempelvis lättillgänglig, prisvärd och näringsrik mat, möjligheter till vardagsmotion och många gånger också hjälp för bättre psykisk hälsa.
Våra stora folksjukdomar, hjärt–kärlsjukdomar och diabetes, orsakar betydande förluster i arbets- och funktionsförmåga. Förebyggande åtgärder, tidig upptäckt och behandling av dessa sjukdomar är därför åtgärder som måste tas fram på ett nationellt integrerat sätt, så att den mänskliga och sociala sjukdomsbördan minskar och folkhälsan och samhällsekonomin därmed stärks.
I dagsläget är hälsofrämjande insatser och livsstilsrådgivning snävt fokuserade inom välfärdsområdena till följd av begränsade resurser. Livsstilsrådgivning ges för närvarande på engångsbasis, trots att en livsstilsförändring till sin natur är en långsiktig omställning, där individen behöver vägledning och stöttning. Finland är i akut behov av ett nytt synsätt och en ny modell för preventiv vård vid typ 2-diabetes.
En ny finländsk studie ger stöd för ett mer övergripande och holistiskt synsätt. En doktorsavhandling vid Åbo universitet visar nämligen att goda levnadsvanor inte bara bidrar till fysisk hälsa, utan också ökar upplevd lycka och välbefinnande på lång sikt.
Studien backar upp tanken att livsstilen bör ses som en positiv resurs och en bidragande faktor till välbefinnande, inte bara som en plikt eller ett riskhanteringsverktyg. Detta perspektiv är särskilt viktigt inom diabetesvård och diabetesprevention, där långsiktig motivation och stresshantering i vardagen spelar en nyckelroll.
Riikka Nurmi, chefredaktör och mediedirektör, Diabetesförbundet i Finland