Diabetesbarometern 2025: tilltron till samhällets stöd sätts på prov
Reetta Korkki
Shutterstock
Diabetesbarometern 2025 målar upp en bild av en utmanande situation. Inte på långt när alla med diabetes har tillgång till vård, kontrollerna drar ut på tiden, uppföljningarna är färre och det är ibland svårt att få kontakt med mottagningen. Bäst fungerar möjligheten att få träffa en diabetesskötare.
Vårdpersonalen delar patienternas oro för tillgången till vård. Å andra sidan har en del tillgång till vård och har inga större bekymmer. Familjer med barn och unga med diabetes har bäst tillgång till vård, men de har ett stort behov av stöd för att leva med diabetes och det stödet är långt ifrån alltid tillgängligt på vårdenheterna.
Tillgång till vård – utmaningar
För vuxna med typ 1-diabetes fungerar tillgången till diabetesskötare bäst. Av de svarande uppgav 79 procent att de har tillgång till diabetesskötare, när det behövs. Också vuxna med typ 2-diabetes hör till de som är mest nöjda med tillgången till diabetesskötare, men bara 53 procent av dem svarar att de får träffa en diabetesskötare när de behöver.
Tillgången till läkare är sämre och vissa får träffa en läkare alltför sällan. I svaren uppgav 56 procent av personer med typ 1-diabetes att de har tillgång till en läkare specialiserad inom diabetes efter behov. Bland personer med typ 2-diabetes var siffran bara 21 procent. När det gäller antalet läkarbesök i diabetesfrågor är det värt att notera att 39 procent av personer med typ 2-diabetes inte träffar en läkare på mottagningen ens vartannat år. Siffran för personer med typ 1-diabetes är 6 procent.
Också vårdpersonalen anser att diabetesskötarresursen används bäst bland personer med typ 1-diabetes. Av de svarande anser 49 procent att resursen räcker till. Vidare anser 33 procent av vårdpersonalen att den specialiserade diabetesläkarresursen räcker till inom vården av personer med typ 1-diabetes i deras välfärdsområde. Vad gäller personer med typ 2-diabetes är vårdpersonalens tillfredsställelse med resurserna ännu lägre. Drygt en tredjedel (34 procent av de svarande) anser att diabetesskötarresursen räcker till inom vården av personer med typ 2-diabetes, medan 24 procent av dem anser att läkarresursen är tillräckligt stor. Bara 18 procent anser att den specialiserade diabetesläkarresursen räcker till.
De öppna svaren från personer med typ 1-diabetes ger en bild av för lite uppföljning, färre besök på mottagningen överlag och mottagningstider som skjuts på framtiden. Vidare belyser de öppna svaren från personer med typ 2-diabetes å andra sidan att det över huvud taget inte går att få vård och att det inte finns tillgängliga tjänster. Många rapporterar om långa köer och svårigheter att få tid till mottagningen. Dessutom uppger många att vården går ut på laboratorietester en gång om året och att de får eller kanske inte får information om resultaten.
Både personer med typ 1- och med typ 2-diabetes upplever försämrad tillgång till vård och rapporterar svårigheter att komma i kontakt med vårdenheten. Å andra sidan uppger många också att saker och ting är bra organiserade, att vårdrelationen fungerar och att de får förbrukningsartiklar efter behov.
Kontrollerna hos diabetesskötaren och läkaren är två år försenade. (typ 1)
Besöken på diabetesskötarens mottagning tog slut utan förklaring. (typ 2)
Stöd för ork och psykiskt välbefinnande
Familjerna har stora utmaningar med att orka hantera situationen. Föräldrar till barn och unga med diabetes uppger att deras största bekymmer är hur de själva och barnet eller tonåringen ska orka. Av föräldrarna anser 37 procent att de behöver mer stöd för att hantera sitt psykiska mående och för att överlag orka. Vidare känner sig 21 procent inte bekväma med att ta upp behovet av psykiskt stöd på diabetesmottagningen och hälften säger att de inte får stöd för att hantera sitt eget mående i egenskap av förälder till ett barn med diabetes.
Också personer med typ 1-diabetes rapporterar i den öppna svaren svårigheter med att orka med sin situation. Många nämner svårigheter med att kombinera arbete och diabetes. Vidare uppger 33 procent att de inte känner sig bekväma med att ta upp sitt behov av psykiskt stöd på mottagningen och 29 procent efterlyser mer information och stöd i frågor kring psyke och ork.
Att orka med sin situation. Både min egen ork (finns inte längre) och barnets ork. (förälder)
Jag håller på att bli utmattad, men jag känner mig ensam med min situation. (typ 1)
Brister i livsstilsrådgivning och fotvård
En femtedel av personer med typ 2-diabetes anser att de över huvud taget inte får rådgivning om levnadsvanor trots att de känner att de behöver det. Dessutom uppger 22 procent att de inte har tillgång till kostrådgivning trots behov. Bristen på stöd för viktkontroll är ännu påtagligare: en av fyra personer med typ 2-diabetes får inte det stöd de behöver. De öppna svaren lyfter särskilt fram behovet av konkret stöd och uppmuntran för att genomföra livsstilsförändringar.
Man borde orka satsa mer på kosten – och på motion. (typ 2)
Det brister i tillgången till behandling hos fotvårdare eller fotterapeut. Av personer med typ 1-diabetes anger 43 procent att de inte har tillgång till fotvårdare eller fotterapeut över huvud taget eller när de behöver. Bland personer med typ 2-diabetes är siffran 44 procent. Bristen på fotvård lyfts fram i de öppna svaren, likaså en oro över hur det är ställt med fötterna.
Jag är mycket orolig för mina fötter. Det är svårt för mig att ta hand om dem själv och det finns ingen professionell hjälp tillgänglig. (typ 2)
Skillnader mellan välfärdsområdena
Av personer med typ 1-diabetes uppger 10 procent att de inte får hybridpump trots att de behöver. Beroende på välfärdsområde uppger mellan 0 och 20 procent av de svarande att de inte har tillgång till hybridpump trots behov. Av personer med typ 2-diabetes uppger 79 procent att de får teststickor till blodsockermätaren efter behov. Bäst är tillgången till teststickor när de behövs i Mellersta Österbottens välfärdsområde, sämst är tillgången i Mellersta Nylands välfärdsområde och i Helsingfors.
Tilliten till samhällets stöd vacklar
I de öppna svaren från personer med typ 1-diabetes framträder en återkommande oro för hur besparingarna och det ekonomiska läget kommer att påverka vården i framtiden. Många säger också att de inte litar på att de kommer att få adekvat vård för sin diabetes när de blir äldre. Överlag kommer en oro för framtiden till uttryck. Även många med typ 2-diabetes oroar sig för framtiden och åldrandet. Problem med tillgången till vård är ett återkommande bekymmer. Personer med typ 2-diabetes oroar sig för att sjukdomen ska förvärras och många lider av att inte veta hur det är ställt med deras behandling, eftersom de saknar regelbunden vårdkontakt.
Jag oroar mig för om min egenvård är tillräckligt bra. (typ 2)
Hur kommer jag att bli omhändertagen när jag blir äldre? (typ 1)